viniochdom

Besvikelse är en fågel med tunga vingar som för tillfället inte flaxar, men som ännu inte gett upp tron på detta flax möjlighet. Besvikelse är omöjlig utan hopp. Besvikelse är omöjlig utan tron på att man är värd något bättre...


Att vara besviken är möjligen inte ett problem, problemet blir när man vill lägga över besvikelsen på någon annan, börja skylla, anklaga. Istället för att bara ta emot besvikelsen som en släkting: jaha nu är du på besök igen, där ser man.


För allt är ju förgängligt, så även tråkkänslorna. Besvikelse är längtan. Längtan till liv. Besvikelse är en liten tunn fågel som sjunger en sång, en sång som vill berätta: titta här något är viktigt!


När besvikelsen piper på ens huvud, kan det låta som att den pratar med nuet. Men det gör den inte. Den pratar om tidigare föreställningar om inte detta nu. Besvikelsen är minnen av fantiserad framtid.

Oviljan att släppa sin idé om det som skulle komma, blir ett raster över nuets hornhinna. Man ser inte vad som är för det man själv tänkt ut BORDE VARA. Som att sträcka långfingret mot nuet, och de man delar detta nuet med. Ett milt våld. Ända sättet att inte bli besviken är att inte förvänta sig något. Att inte förvänta sig något har två ansikten. Det ena är biddistens: man accepterar nuet vad det än ställer till med, allt är ändå bara krusninga på havets yta, medan havet där ute är detsamma. Man låter livet vara i fred. Det andra ansiktet är bistrare: man blir aldrig besviken för man har inte den minsta förhoppning. Man utgår från att allt är kört redan från början så att man inte ska bli esviken. Som en total grndläggande besvikelse för att skydda sig själv mot de mindre och tillfälliga.


Vi andra går mella dessa punkter och försöker stå ut med våra liv. Besvikelsen är ofrånkomlig. Men kanske inte någons fel. Besvikelsen är en påminnelse om att man ännu inte är framme, att det finns mer kvar, påsen är inte tom, man är inte mätt, det finns fler godisbitar att stoppa i sig.



Men det som hindrar en från att vara besviken är inte att världen ger en precis vad man behöver, utran att man tillåter världen och människorna vara som de är. Även om deras uppgift inte är att i varje stund leva upp till mig och mitt egos önskningar.

Gick runt ån i dag i spöregn och för första gånge på länge kände jag mig väldigt irriterad över massa olika saker. Bara förbannad över hur det blir, hetsen om att de är så bra göra mig förvirrrad och det är svårt att förstå hur allt kan gå åt rätt håll men ändå fel.

Man går omkring på gator och handlar och fikar alla skrattar, utan att veta vad det är man håller  på med lovar man saker hit och dit för andras skull. För att göra dem lyckliga...

Men någonstans där mellan står du kvar med dåligt samvete för att du inte kan göra alla nöjda och dig själv som offer. Ingen känsla är rätt men ändå så vill man bara göra väl och det är ju rätt och inte alls förvirrande. Fattar inte hur andra kan göra så mycket för att alla ska vara nöjda..

Det står en clown i mina kläder, svär att allting är okej.
Han låtsas solig i alla väder,och lever lycklig utan dig,
Han är den siste hem från krogen och har som oftast druckit mest,
han är sin livslögn evigt trogen, och tror att livet är en fest
 Kom hem igen, Kom hem igen,det räcker, du vinner, men älskling kom hem igen.
 
Det står en pajas i din spegel,och döljer tårarna i skratt, 
han rusar fram för fulla segel, men ser din skugga nå ifatt,
 han har aldrig kunnat visa, att han är sårad och försmådd
vad än den dåren vill bevisa, så blir han ständigt missförstådd.
 Kom hem igen, Kom hem igen,det räcker, du vinner, men älskling kom hem igen
 
Sen du försvann har allting rämnat, och fallit samman i hans liv, 
han är förloraren du lämnat,helt utan framtidsperspektiv
det står en clown i mina kläder,och svär att allting är okej, 
han låtsas solig i alla väder,men är förlorad utan dej.
 
Kom hem igen, Kom hem igen,Det räcker du vinner, 
men älskling kom hem igen, Min älskling kom hem,kom hem, kom hem igen.
Det räcker, du vinner, men älskling kom hem igen. 
Min älskling kom hem, älskling kom hem igen,
det räcker du vinner, men älskling kom hem igen...



 

Varför välja en smärtfri väg, när man kan ta en mänsklig? Varför svälta när man kan jobba mer? Varför hata när man kan älska? Hur kan man bli så trasig så alla vägar till lycka och harmoni stängs och inte änvänds? Förmodligen så förblir det en ovisshet och frågorna allt fler, de ligger och växer till större och större frågetecken. Finns det något att göra? Helt förvirrande och oförstående..