Besvikelse
Besvikelse är en fågel med tunga vingar som för tillfället inte flaxar, men som ännu inte gett upp tron på detta flax möjlighet. Besvikelse är omöjlig utan hopp. Besvikelse är omöjlig utan tron på att man är värd något bättre...
Att vara besviken är möjligen inte ett problem, problemet blir när man vill lägga över besvikelsen på någon annan, börja skylla, anklaga. Istället för att bara ta emot besvikelsen som en släkting: jaha nu är du på besök igen, där ser man.
För allt är ju förgängligt, så även tråkkänslorna. Besvikelse är längtan. Längtan till liv. Besvikelse är en liten tunn fågel som sjunger en sång, en sång som vill berätta: titta här något är viktigt!
När besvikelsen piper på ens huvud, kan det låta som att den pratar med nuet. Men det gör den inte. Den pratar om tidigare föreställningar om inte detta nu. Besvikelsen är minnen av fantiserad framtid.
Oviljan att släppa sin idé om det som skulle komma, blir ett raster över nuets hornhinna. Man ser inte vad som är för det man själv tänkt ut BORDE VARA. Som att sträcka långfingret mot nuet, och de man delar detta nuet med. Ett milt våld. Ända sättet att inte bli besviken är att inte förvänta sig något. Att inte förvänta sig något har två ansikten. Det ena är biddistens: man accepterar nuet vad det än ställer till med, allt är ändå bara krusninga på havets yta, medan havet där ute är detsamma. Man låter livet vara i fred. Det andra ansiktet är bistrare: man blir aldrig besviken för man har inte den minsta förhoppning. Man utgår från att allt är kört redan från början så att man inte ska bli esviken. Som en total grndläggande besvikelse för att skydda sig själv mot de mindre och tillfälliga.
Vi andra går mella dessa punkter och försöker stå ut med våra liv. Besvikelsen är ofrånkomlig. Men kanske inte någons fel. Besvikelsen är en påminnelse om att man ännu inte är framme, att det finns mer kvar, påsen är inte tom, man är inte mätt, det finns fler godisbitar att stoppa i sig.
Men det som hindrar en från att vara besviken är inte att världen ger en precis vad man behöver, utran att man tillåter världen och människorna vara som de är. Även om deras uppgift inte är att i varje stund leva upp till mig och mitt egos önskningar.
