Lever idag !
Rädsla är fågeln som sitter på marken för att slippa ramla ner på den.
Rädsla är något mycket mänskligt, vardagligt och förödande. Rädsla är som en signal: vill du växa? Titta Hit! Rädsla är en möjlighet att bli lite Ronja, ta rövarsteg över stup, landa på en sida som är den andra. Om mod är att trotsa sin rädsla, kan bara den rädda vara modig. Stålmannen är nog aldrig modig eftrsom han aldrig är rädd, han bara gör sin grej..
Rädsla är ofta en illusion. Den är icke nu. Rädslan bor sällan här och nu, utan förr eller sedan. Son att stå på översta trampolinen, det är i den stunden när man fantiserar om de hemska hoppet ( minns andra hemskheter) som ångesten är där. När man väl hoppar är man fullt upptagen med att hoppa, inte tusan har man tid för ångest då!?
Eller??
Det som hindrar mig i kärlek är rädslan för det som ska komma är lika hemskt som det hemskaste som varit. Minnt avsvek blir rädslan för ännu ett.
Ofta när man är rädd för att något hemskt ska hända är man egentligen rädd för att något som redan har hänt, något som redan är avklat. " Slappna av det värsta i ditt liv har redan hänt!!"
Rädslan är dåtiden projicerat på frantiden.
Inte nog med att rädslan tar en massa energi, det går desutom en massa energi när man låtsas att man inte är rädd. Rädslan kantas av skam.
Värför är det så svårt att säga orden" jag är rädd"? eller ens tänka dem?
Som om man vore en hund, och så som ens medmänniskor också är hundar. Så som om de biter en om man blottar sig. So om skallet vore vårt enda språk.
Men det är det inte, vi är större än så..
