Styrka
Jag beundrar så de människor som har styrkan i sig själva att klara av det mest ofattbara som att förlora någon man älskar.
Hur kan man vara så klarsynt och så förstående till dennes försvinnande att man ver hur man ska vara mot världen. Hur man ska tänka och agera mot de omkring sig. Vad man ska säga och när man ska säga det. Hur kommer det sig att de som står närmast nästan blir dem som får trösta alla andra? Och hur kommer det sig att en själv som står på avstånd gråter för andras olycka, medlidande och sympati så klart. Men vad är det egentligen? Rädsla för samma öde?
Jag kan inte föreställa mig, men det kanske är så att man bestämmer sig ör att kämpa på för andras skull, för den personens skull. Ge ett rättvist minne och inte gräva öger det vackra med sorg.
Jag minns, och det jag minns är fint, det jag sagt och det som hänt. Vi hade roligt, vi skattade!!
Nu måste man minnas som han var.
Det är lätt för då ler man!
