viniochdom

"Man föds, och man dör. Så har det alltid varit"




" Det är inte farligt Skorpan, Vi ses i Nangijala. Bortom stjärnorna, där blir du frisk och stark"
"Jonatan, jag är rädd. Jag vill inte komma till Nangijala, jag vill vara här hos dig."
"Jag kommer ju dit snart också, så småningom"











Jag är rädd för ormar.
Jag är rädd för att sova, drömmer om det. Sen vaknar jag och kan inte somna om.
Jag är rädd för framtiden, om det finns någon.
Jag är rädd för nuet, för jag kanske missar att göra något viktigt.
Jag är rädd för att säga för mycket, för lite, för att vara tyst.
Jag är rädd för att tänka, komma på, vilja, och sen inte göra.
Jag är rädd för att ångra mig, mest för att jag inte gjorde något och det blir försent.
Jag är rädd för tillfälligheten och ödet, men jag hoppas på det.
Jag är rädd för att somna osams, för från i dag till i morgon är det mycket som kan hända.
Jag är rädd om dem jag älskar.
Jag är rädd för att bli feg.





Jag antar att jag är livrädd för döden, plötsliga förluster, känslan av att det aldrig mer finns en möjlighet till att göra det som grott i tanken så länge. Så många dimmiga människor som finns omkring en som man tänker på dagligen, undrar hur de mår, vad de gör. Jag vill inte missa något, ingen ånger.






Jag är inte rädd för att förlora
Jag är inte rädd för att vinna