Osyldigt dömd
Det är så konstigt, liksom som att det aldrig hänt eller att jag aldrig känt nått på så många år.
Den känslan som skaver av att vara den som lever i ovissheten, när den andra har vetet hele tiden men på ett så sjukligt sätt mått bra av att leva så, förstår inte. Att vara den som aldrig får chansen att bli frisläppt och få gå vidare precis som alla andra.
Det är då när sanningen tittar fram, då den viskar något om att "du har haft rätt hela tiden, men han ville inte att du skulle vidare" Jaha, tack då.
Det blir som ett virrvarv av oro i magen och hjärtat är inte riktigt närvarande, man är inte den som man är utnämd att vara. Tiden går och nya människor korsar ens väg, det är orattvist, deras sanna jag är här, medan jag inte är den jag brukar för jag lever i en annan människar skuggor av lögner och kan inget annat än att tro, spekulera i någon sorts suddig sanning som inte bottnar någonstans.
Själen till hjärtat saknas. En persom kan på ett så egoistiskt vis bestämma över en annan så pass mycket att den lever i lögner så länge att man själv går misste om personer man skulle kunnat ha älskat och mått bra med. Sökande efter kärlek går man i frustration över att det inte går att slappna av och släppa in nya människor som vill vara med en som tycker det man gör är bra och till och med tror på en!
Den oron man har i kroppen av ovissheten lever dag som natt och gnager, de nya människarna omkring en får ta det, man leter fel så att oron får normal energi att fortsätta finnas när den i själva verket inte brukar vara där, den söker efetr sanningen hos folk som inte vet vad det handlar om.
Det föddes för att en annan människa inte kunde förvalta det förtroendet till att vara dig trogen som du själv var och ville. Det är svårt att släppa det så länge man inte har sanningen att konfronteras med och den bekräftas av den som lever i världen av lögner.
Det är orättvist att man har varit ärlig så länge och skyddat lögner med en föreställning av en sanning som aldrig har funnits. vad har man du lagt energin på när du sedan inser att det var ovisheten som stoppade dig så du inte förmådde ge av dig själv?
Låt aldrig någon komma undan och lämna dig med en oro som avslöjar något, få det bekräftat. Sen är du också fri!
Livet kommer inte till dig, det är alltid här. Varje sekund. Sanningen däremot kommer alltid ikapp, kan ta tid. Men den kommer. Livet är som en saga och slutar alltid lyckligt, det goda vinner över de onda. Man är ganska körd hur man än bär sig åt.
Den känslan som skaver av att vara den som lever i ovissheten, när den andra har vetet hele tiden men på ett så sjukligt sätt mått bra av att leva så, förstår inte. Att vara den som aldrig får chansen att bli frisläppt och få gå vidare precis som alla andra.
Det är då när sanningen tittar fram, då den viskar något om att "du har haft rätt hela tiden, men han ville inte att du skulle vidare" Jaha, tack då.
Det blir som ett virrvarv av oro i magen och hjärtat är inte riktigt närvarande, man är inte den som man är utnämd att vara. Tiden går och nya människor korsar ens väg, det är orattvist, deras sanna jag är här, medan jag inte är den jag brukar för jag lever i en annan människar skuggor av lögner och kan inget annat än att tro, spekulera i någon sorts suddig sanning som inte bottnar någonstans.
Själen till hjärtat saknas. En persom kan på ett så egoistiskt vis bestämma över en annan så pass mycket att den lever i lögner så länge att man själv går misste om personer man skulle kunnat ha älskat och mått bra med. Sökande efter kärlek går man i frustration över att det inte går att slappna av och släppa in nya människor som vill vara med en som tycker det man gör är bra och till och med tror på en!
Den oron man har i kroppen av ovissheten lever dag som natt och gnager, de nya människarna omkring en får ta det, man leter fel så att oron får normal energi att fortsätta finnas när den i själva verket inte brukar vara där, den söker efetr sanningen hos folk som inte vet vad det handlar om.
Det föddes för att en annan människa inte kunde förvalta det förtroendet till att vara dig trogen som du själv var och ville. Det är svårt att släppa det så länge man inte har sanningen att konfronteras med och den bekräftas av den som lever i världen av lögner.
Det är orättvist att man har varit ärlig så länge och skyddat lögner med en föreställning av en sanning som aldrig har funnits. vad har man du lagt energin på när du sedan inser att det var ovisheten som stoppade dig så du inte förmådde ge av dig själv?
Låt aldrig någon komma undan och lämna dig med en oro som avslöjar något, få det bekräftat. Sen är du också fri!
Livet kommer inte till dig, det är alltid här. Varje sekund. Sanningen däremot kommer alltid ikapp, kan ta tid. Men den kommer. Livet är som en saga och slutar alltid lyckligt, det goda vinner över de onda. Man är ganska körd hur man än bär sig åt.
Kommentarer
Trackback
