Delar med mig av dig
Vilken hopplöshet vi människor lever i. I själva verket vet vi ingenting om vår framtid, vad som kommer att hända eller hur livet kommer se ut, vilka vi kommer att ha nära inpå hjärtat, osv. Jag själv tycker att det har sin charm till vissa delar, just därför att vi faktiskt inte vet något om framtiden, utan att vi istället använder oss av orsspråket "den lever får se".
Vi planerar ofta framåt i tiden samtidigt som vi blickar tillbaka på "den gamla goda tiden", och i dessa stunder glömmer vi bort att leva i nuet. All energi läggs på att försöka påverka de förflutna till något bättre för att försöka få samvetet i balans. Men egentligen vet vi att det är omöjligt. Hur mycket vi än vänder och vrider på sakerna som hänt kommer det alltid vara de samma. Det som är, det är. Istället utvecklas det förflutna till ett ältande som bara gör oss förvirrade. Är det inte konstigt att livet som pågår JUST nu kan vara så svårt att leva JUST nu? Det är ju nu allt händer, och visst vill vi väl egentligen vara delaktiga i det?
Jag tror samma sak gäller framtiden, ingen vet, och hur ska vi kunna veta vad som kommer att hända? Egentligen tror jag inte att det tjänar någonting till att gå runt och vara rädd för livet och vad som kan hända. Jag tror mer på att vi måste vara försiktiga. Men vad betyder försiktighet när skenet bedrar och verkligheten kommer fram på ett sätt då vi människor är maktlösa att styra över situationen? Vem blir inte rädd då? Jag blir rädd för livet samtidigt som jag blir rädd för att jag själv är rädd. Och den ständiga frågan ekar; måste vissa människor ta smällen för att förhoppningsvis få de resterande att förstå att vi inte är odödliga?
Vi planerar ofta framåt i tiden samtidigt som vi blickar tillbaka på "den gamla goda tiden", och i dessa stunder glömmer vi bort att leva i nuet. All energi läggs på att försöka påverka de förflutna till något bättre för att försöka få samvetet i balans. Men egentligen vet vi att det är omöjligt. Hur mycket vi än vänder och vrider på sakerna som hänt kommer det alltid vara de samma. Det som är, det är. Istället utvecklas det förflutna till ett ältande som bara gör oss förvirrade. Är det inte konstigt att livet som pågår JUST nu kan vara så svårt att leva JUST nu? Det är ju nu allt händer, och visst vill vi väl egentligen vara delaktiga i det?
Jag tror samma sak gäller framtiden, ingen vet, och hur ska vi kunna veta vad som kommer att hända? Egentligen tror jag inte att det tjänar någonting till att gå runt och vara rädd för livet och vad som kan hända. Jag tror mer på att vi måste vara försiktiga. Men vad betyder försiktighet när skenet bedrar och verkligheten kommer fram på ett sätt då vi människor är maktlösa att styra över situationen? Vem blir inte rädd då? Jag blir rädd för livet samtidigt som jag blir rädd för att jag själv är rädd. Och den ständiga frågan ekar; måste vissa människor ta smällen för att förhoppningsvis få de resterande att förstå att vi inte är odödliga?
Kommentarer
Postat av: Lisen
Systar tänker visst inte så olika ändå! Älskar dig!
Trackback
