Allt är som vanligt, men inget är som förr
Vem är jag och vem är du om du vill så säg det nu!
Nån sa en gång, att identiteten är en ständig process och det är något man inte har, det är något man själv skapar av trygghet från andra och i sig själv. Att ha en bestämd väg att vandra på och att bli tilldelad en identitet som man förväntas leva upp till kan vara tärande för sin självkänsla och upplevelse av den som hjärtat vill att man ska vara. Den man är menad att vara. Det är förvirringens tid på alla sätt, hjärnan kanske talar ett språk som du inte förstår.
Du kan låtsas vara den som andra tror att du är, du kanske letar efter förståelser till den du blivit, men i slutet av dagen är man den man är och helt slut på att spela med i de normer som passar till den som man ska vara. Vad är det med alla tvång? Vem är den rätta att bestämma? Vem står dig närmast. Till slut så har du bara dig själv att ta stöd av för du är den som du ska leva med resten av ditt liv, och det är en självklarhet att man vill trivas med den som man ska leva med livet ut.
Är det att man måste våga tänka eller våga stänga av, men hur kan man stänga av så pass att man inte lyssnar på sig själv? Hur kan man ignorera en känsla? Jag kan tycka att det är en självklarhet att ha sig själv högst i rang, för att man bara själv vet vad som är bäst och vad man mår bra av, men ändå så gör man saker som inte är normalt för en. Hur kommer det sig? Vem vill man tillfredsställa med sitt eget välbefinnande som betalning? Det är ju sjukt.. Det går alltid att göra om och förbättre, det går alltid att tänka till och ändra sig och det är aldrig försent för att göra något..
Nån sa en gång, att identiteten är en ständig process och det är något man inte har, det är något man själv skapar av trygghet från andra och i sig själv. Att ha en bestämd väg att vandra på och att bli tilldelad en identitet som man förväntas leva upp till kan vara tärande för sin självkänsla och upplevelse av den som hjärtat vill att man ska vara. Den man är menad att vara. Det är förvirringens tid på alla sätt, hjärnan kanske talar ett språk som du inte förstår.
Du kan låtsas vara den som andra tror att du är, du kanske letar efter förståelser till den du blivit, men i slutet av dagen är man den man är och helt slut på att spela med i de normer som passar till den som man ska vara. Vad är det med alla tvång? Vem är den rätta att bestämma? Vem står dig närmast. Till slut så har du bara dig själv att ta stöd av för du är den som du ska leva med resten av ditt liv, och det är en självklarhet att man vill trivas med den som man ska leva med livet ut.
Är det att man måste våga tänka eller våga stänga av, men hur kan man stänga av så pass att man inte lyssnar på sig själv? Hur kan man ignorera en känsla? Jag kan tycka att det är en självklarhet att ha sig själv högst i rang, för att man bara själv vet vad som är bäst och vad man mår bra av, men ändå så gör man saker som inte är normalt för en. Hur kommer det sig? Vem vill man tillfredsställa med sitt eget välbefinnande som betalning? Det är ju sjukt.. Det går alltid att göra om och förbättre, det går alltid att tänka till och ändra sig och det är aldrig försent för att göra något..
Kommentarer
Trackback
