viniochdom

Allt har sin tid och det är det som är det fina med att hitta nya spår. Det som hänt kommer aldrig att komma i ens väg på nytt, det är bara att inse. Endel bränner sina broar och förstår det inte, andra tragglar med med en tanke som aldrig blir vettig nog för att förstå, några söker efter sin egen identitet och försöker att hitta den som man är menad att vara, någon kanske bara söker en sanning, andra är rädda för att det kommer en morgondag en sån som ingen vet något om. För endel är det de bästa, det som är befriande och livshöjande. Alla vi tillsammans pepprar och försöker att le åt det som ska vara roligt och givande, saker som alla gör som man ska göra. Skratten ekar på caffeer och lattemaskinen går varm, någonstans bland all skummand mjölk och alla historier om den gångna tiden och det  panerade som ständigt bygger upp spänningar och förväntningar. Ofta förväntar vi oss något ofullkomligt utan att veta vad det är, så sökande efter något vi inte vet vandrar vi fram olyckliga och spelar att vi drabbas av lyckorus var och varannan minut. Jag kan inte förstå, varför slutar inte man inte ljuga försig själv? Det är trots allt bara du som vet vad som händer i ditt hjärta. Vem lurar vem?