viniochdom

Jag vet inte hur mycket det finns i mig just nu, men det känns typ som en magsjuka på ett sätt, jag bara spyr ut ord. Det är svårt att stoppa och jag kan inte svara på varför jag väljer att skriva här. Kanske för att slippa prata? Eller för att kanske stå för det, eller bara se det mer verkligt och på ett sätt våga förstå?

Det är konstigt att det är tomt och fullt på samma gång, att nått är slut när allt annat bara fortsätter och något nytt börjar om från noll. Det gamla finns men är historia, det nya är inte skrivet än men är fyllt med ljus och förväntan, någonstans så trivs man bäst i det förflutna som man vet saker om. Man vet vad som händer och vad som hände. Inga överraskningar. Det är alltid möjligt att göra något åt sitt förfluta, kanske ändra på det och forma framtiden till ett förbättrat förflutet. 

Vad händer med det historiska? Det finns bra och dåliga historier eller hur, det borde finnas lyckliga slut på alla historier. När ska man sluta att skriva ner det som händer, när ska man släppa taget och sluta hoppas. Vill man det överhuvudtaget. Jag tror på ödet, ödet har gett mig så mycket den senaste tiden att jag inte kan sluta hoppas på att det fortfarande finns för att göra allt lätt och villkorslöst.

Förtjänsten är stor och det krävs att acceptera den lycka som ödet delat ut och bara hålla i och försöka göra lyckan långvarig och underbar. Bestående. 

Troligtvis så löser det sig, eller det gör det alltid. Allt blir bra i slutet oavsätt vad som händer och vilka du möter. kom bara ihåg att du får inte mer än vad du förtjänar, fast alla kan förtjäna det och alla gör faktiskt det. En människa är en människa och är i stort behov av närhet, vänner, kärlek, lycka, skratt, gråt, förtroende och en harmonisk livsstil. Det går inte att komma ifrån eller att förneka till något pris.