viniochdom

Till en början var det ganska tungt att lämna hemma, för att åka tåg i 5 timmar. Trött och inte alls sugen på det när vädret och underbara följeslagare bara ler är är så oemotståndligt. Men jag fick en handfull med kolor av min Jooos, hon ville verkligen stödja en clown som vandrade rund på stationen. 

Jag gjorde några tappra försök till att försöka plugga med min sömnbrist som energi, det gick inte. Med ton av ointressanta samtal som ett sövande kackel, lyckades jag somna i en nackspärrs position som av en kraftig inbromsning väkte mig i Borlänge. Dags att samla ork och det sista av dagen till en någolunda värd avslutning. Väskan vägde även den flera ton, men jag lyckades tillslut häva den ut från tåget till den välbekanta plattformen som jag inte såg för allt så länge sen. HEMMA IGEN. En vind av minnen hälsade mig välkommen hem. Igen.

Bilkörning genom ett sovande falun, med en väldigt trött person som brukar vara jag. Volymen i radion var till en början mer ett dovt muller av någon som försökte med någon slags underhållning. Slutligen spelades If I were a boy ganska öronbedövande när jag tog nyckeln och lämnade bilen.

Lisen och hennes vänner var i färd med att tacka dagen för alla skartt när ja kom in genom dören. Vi pratade lite och allt kändes lättsamt och hemma, så som det ska kännas.

Lördagens första intryk: Kärlek, familj, trygghet, härliga vänner, välmående
En välbekant altan bjöd på picknick frukost men skatt och gemenskap. Verkligen dagens bästa kaffe kopp.


  


Carro har börjat spela trumpet, tror vi retade alla grannar när vi lät henna träna på morfars 70 års låt som hon själv har komponerat! Jag för egen del kände mer att det bara var en ton som hon trände på men hon envisaeds om att det faktiskt var flera.


Vi begav oss ner till Falustad, i solen vandrade vi ner genom alla gator, det har hänt ganska mycket sen sist jag var hemma.




Förutom att Carro har börjat spela trumpet så har snön försvunnit och olyckor har hänt. Det är samma myller av folk på gatorna som alltid är där, som förmodligen alltid kommer att gå där. På ett underligt sätt känns det så konstigt att folk är så, jag menar missnöjda med sitt liv. Det kanske inte är så konstigt ändå, efter som de gör precis samma saker varje vecka. Jag såg väldigt många av dem ute sen. Man kanske inte ska beklaga sig över ett liv som inte har någon variation om man själv inte bidrar till någon. Bekvämlighet kan vara fruktansvärt deppig och tråkig, i sämsta fall förstör den till och med individer.




   



Jag släpade med mig Gabbys och Emil på Åhléns för att i alla fall kunna äta, det är något som alltid biter. Alla var ganska sega och hade ingen vidare lust och ork med kvällens hets. Det är delade meningar om faluns ute liv. Människor stressar sig genom vimlet och kommer nöjda med en grön eller lila kasse som ser ganska tung ut. Undra hur det mår i morgon, vi kunde inte riktigt se hur våran kväll skulle bli. Vi var åtminstone överrens om att den kurrygryta vi åt var väldigt grötig och inte alls så god som vi trodde.

Till slut hamnade vi på Emils ballkong med en varsin drink som Gabbys lyckade väldigt bra med. Det som kanske saknades var Josefin. Vi bestämde oss för at gå och hälsa på lite vänner, en liten promenad genom stan, folk såg ut att njuta av sol och bra sällskap. 


                               

Vi hade en väldigt präcktig insyn rakt in till Harrys som underhöll faluns folk med en modevisning, de bjöd dem på en goodiebag. Vi kände oss ganska skonade där vi satt och njöt av andras hets och stress i en solnedgång. Fantasktisk stund på dagen.


                  




En del av det förflutana kan kanske ger insikter i den kommande framtiden, kanske förenklar. Ibland kan jag sakna det man trodde skulle vara föralltid. Iband kan jag vrida huvudet ut och in hundra gånger, gå igenom allt igen och inte bli ett dugg klokare. Undra hur många gånger jag vandrat på den gatan? Av förtvivlan, av tårar, av något dött hopp, en ny väg. De föds på nytt, minnena. För många av dem lever här. Inne i det här rummet, i min bil, på min brygga, i min person i falun, i folks blickar. Det återupplivar frågor, är det här allt, vad sysslar dessa människor med, vart har de kommit? Vem tänker, vem tänker inte och alla tycks ju göra det på ett sätt. Vore så mycket bättre om alla log och kunde gömma. Men att glömma tycks svårt och smärtsamt. Samtidigt somman borde, är det tryggare att hålla kvar vid en död dröm än ingen alls. För utan drömmar är man verkligen utan framtid, men finns det inte nya lika bra eller bättre? Kanske drömmer jag fortfarande döda drömmar. Det är bara det jag vill veta. Är mitt förflutna delar av min framtid?




           

  


Vad jag lärt mig av den gårdagens lördag, är att folk kan inte vara missnöjda med sina liv utifrån hur de väljer att leva det. Alla är berikade med samma förutsättningar och samma valmöjligheter. Det som är anmärkningsvärt  är att alla väljer samma lördagsnöje över hela sverige, alla gör liknande saker omkring hela världen. Det är ytterst få som unnar sin inre röst ett lyssnande öra. Många klagar över ett tråkigt liv, inget händer, eller att man inte kommer ihåg vilken lördag det var det hände, eller om det till och med var på fredagen. Troligen är dert det som gör människor ensamma och bittra. Det finns lycka, sann lycka. Det behöver inte enbart kunna kommas åt i flytande form. Ett rus.
Det finns lycka, lycka av rus som håller i sig. Lyckligt vis hela livet. Ta slag i saken, lyssna på något som försöker visa vägen, medvetet eller omedvetet. För är det något som jag tror på så är det ödet.