viniochdom

Det är lite märkligt, till och med svårt att förstå ibland. Jag säger inte att det är så på något sätt, det är kanske mer ett påstående eller en inre önskan om att man till slut har lyckats att förstrå eller kanske bara accepterat. Ett eller något bultande, i smärta, saknar och till och med en känsla av uppgivelse. Den dröm som fanns har vaknat och svävar i en ganska likgiltig vardag över de kullerstenar som annars var den lyckliga vandringen till något som gav dina drömmar den energi som behövdes för dess existens, den har på ett förståerligt sätt förlorat sin styrka och svikit alla de löften som förgyllde både natt som dag. En del dagar kan ses som väldigt mörka, mullrande mörka och förbryllat vilseledande. En process av ett sökande, en väg någon stans. Men vart? 

Plötsligt finner sinnen ingen stabil bild av den passionerande tiden som helatiden tickar oberoende av de svara och det vita. Visst faller en sökande person i en mörk natt ute i en skog, ett knä blöder. Det är inte svårt att hoppas, eller önska. Men hur formulerar man en önskan som ska beskriva något som inte kan hända, eller något som inte får hända. Jag kan bara säga att det är något som påstås, inget som är av de färger som kan måla om en betydelsefull tavla med samma material. Fast vad sanningen kan avslöja så är det svårare att försöka att måla i en mörk och uttryckslös värld, som saknar det som den en gång hade.

Men alla de gånger där mörker faller och ljuset falnar finns en anna väg, det är inget jag påstår. Det är något som aldrig sviker, tiden. Ibland tar det längre tid för tiden att finna dig, ibland tar det inte en sekund äns. Kan tyckas orättvist och kanske lite typiskt. Men någonstans bland alla brustna drömmar, svikna löften, svidande ögon, sömnlösa nätter och salta tårar så finns det en hand utsträckt för dig. Det är något som jag säger är, det är inget jag mer påstår på något sätt. Det är bara så det är.